100procentfighter

Senaste inläggen

Av Carina Söderkvist - Måndag 22 jan 23:19

Tänkte jag skulle ge er lite kunskap om fibromyalgi. Jag tycker verkligen det behövs. Tydligen är det många som tror att fibromyalgi går över, att den går att bota.. så är inte fallet! Fibromyalgi är en livslång sjukdom precis som t.ex psoriasis och reumatism. I nuläget finns inget botemedel mot fibromyalgi, vad som händer i framtiden kan vi bara spekulera om. Det spekuleras även om vad fibromyalgi beror på. Där finns alla möjliga forskningar och "förslag" på vad denna sjukdom beror på, men än så länge finns inget korrekt svar på varför denna sjukdom uppstår. Alla läkare har sina teori, och så även vi fibro-människor, vi har alla vår egen tro på vad den beror på och vad vi ska göra för att lindra, eller "stå ut" med denna sjukdom. Min tro ser ut så här : Vi som får fibro är känslomänniskor, vi reagerar starkt på händelser, intryck, känslor o.s.v och jag tror att det är en stor "bov" i det hela. Jag tror också att händelser vi varit med om i livet kan sätta sig i kroppen när dom blir för jobbiga mentalt, t.ex om man blivit utsatt för mobbing, sexuellt utnyttjad, misshandel o.s.v Detta gör att vi får denna värk. Kroppen säger ifrån - "Nu räcker det, jag orkar inte mer". Då blir det dags att börja tömma ryggsäcken på allt. Göra sig av med det hemska/jobbiga man varit med om. Jag kan också berätta att fibromyalgi har ingenting med vikt och träning att göra. Självklart förstår jag att en del av oss behöver tappa en del kilon för hälsans skull, jag förstår också att det alltid är bra att röra på sig. MEN det har ingenting med fibron att göra. Vissa människor kan uppleva viss lindring i sin värk med viss träning och det är kanon. I mitt fall vet jag ungefär på vilken nivå jag kan träna på och visst jag behöver röra på mig för att lindra smärtan- ABSOLUT! Men jag kan inte gå snabba och långa promenader varje gång jag är ute och går. Jag måste få gå i min takt, i den takt jag klarar just den dagen. Vissa dagar kan jag gå snabbare, vissa dagar klarar jag bara en kort promenad på kanske 15-20 minuter i långsam takt. Det är så fibromyalgi fungerar, man vet inte från dag till dag hur man mår. Men promenader fungerar hyfsat för mig. Jag skulle gärna vilja ha ett gåband hemma då den sortens träning fungerar vissa dagar.

Så kommer vi till den där punkten som är så fruktansvärt känslig för människor med fibromyalgi, och kanske andra värksjukdomar också - MEDICINER!! Jag tycker att man glömmer en viktig sak när det gäller fibromyalgi. Många forskare tror fortfarande att det är en psykisk sjukdom, och jag tror som sagt att värken kommer ifrån det man varit med om, dock tror jag inte att den är psykisk betingad för det! Det är helt skilda saker. Men vad man då borde kolla på är kanske hur kan man hjälpa dessa människor utan en massa tabletter, som man ofta blir immun emot till slut ändå, och vissa blir tyvärr även beroende av dessa starka mediciner, samt att det verkar inte vara många som tänker på alla dessa biverkningar som alla mediciner har, som ofta är ganska svåra/besvärliga på de mediciner som skrivs ut för fibro. Det finns miljoner andra olika behandlingar att prova först - mediciner borde vara sista utvägen, enligt mig. Något man också måste komma ihåg är att fibromyalgin ser olika ut för alla, vi som har denna sjukdom kan sitta och jämföra men väldigt sällan upplever vi sjukdomen lika, både när det gäller värken och vilka andra symtom vi har och vad vi uppfattar som värst m.m Jag har vägrat mediciner helt fram tills nu. Jag har valt att prova andra medel innan jag till slut givk med på medicin. Självklart någon gång ibland, när jag får för mycket värk, så tar jag 2 Alvedon eller liknande, kombinerat med den medicin som sktrivits ut till mig, i väldogt låg dos.  Jag har även vägrat antidepressiva som ofta skrivs ut till oss med fibromyalgi. Detta ger en ovänner, såsom Försäkringskassa och läkare. Men jag vet vad jag gör! Jag har tidigare provat att ta olika antidepressiva mot min depression, men dom har aldorg hjälpt och vid ett tillfälle blev mina barn rädd för mig så jag slutade direkt med dom! Då finns det i min värld ingen anledning att äta antidepressiva som ofta kan ställa till mer problem än någonsin. Det om NÅGOT kan göra att man mår dåligt!! För mig är dock inte värken värst. Det jag tycker är allra jobbigast är alla andra symtom som man oftast har, de symtomen är kraftlösheten, huvudvärk/migrän, svullnad i kroppen, stelheten, magkramper, IBS, illamående, försämrat minne, förvirring, svårigheter att hitta orden, koncentrationssvårigheter, dåligt balanssinne, yrsel, humörsvängningar, oförklarlig irritation. Ja listan är lång, men det är detta jag tycker är allra jobbigast. Att sitta och prata med människor och helt plötsligt blir det bara tomt i hjärnan, man vet inte vad man tänkte säga och kan oftast inte komma på det heller. Eller att folk inte tror man har lyssnat överhuvudtaget för man har redan glömt vad personen sa efter en halvtimme. Eller när man bestämmer med vänner att träffas och efter bara en kort stund är man så trött så man har svårt att hålla ögonen öppna. Eller till exempel igår när jag var i stan med mellersta dottern, inget krävande egentligen och jag var inte hemifrån så många timmar egentligen men jag är så förlamad av trötthet när jag kommer hem så jag nästan inte visste hur jag skulle orka laga mat till familjen. Hur ska man då klara av att jobba heltid?? Kan berätta, att när jag jobbade heltid, innan jag blev sjuk, fanns ingen kraft, energi, eller ork att ta hand om hemmet eller att umgås med mina barn. Är det verkligen så man ska ha det?? Att mina barn inte kan umgås med sin mamma mer än möjligtvis några timmar på helgen. Jag VILL inget hellre än att arbeta!! Men jag förstår inte hur ekvationen ska gå ihop när jag inte ens klarar av att ha en fungerande vardag hemma?? Min läkare började prata om arbetsträning sist jag var till henne nu förra veckan, men jag får inte ihop det i mitt huvud, ingen kan väl ens fundera på att anställa någon, om det så bara är 2 timmar vid tre tillfällen i veckan, någon som inte orkar något, som måste ta en paus var 5:e minut och vila efter varje arbetsuppgift. Som glömmer tider, möten, ibland namn, namn på platser, orter och städer, mina egna barns namn ibland till och med. 

Arbetsträning .. det ordet skrämmer mig men jag vet att snart är det det enda alternativet jag har.. 


Puss och kram till Er alla kämpar där ute          

ANNONS
Av Carina Söderkvist - Söndag 21 jan 23:07

Duktigfällan! 

Någon som känner igen sig? JagSkaBara. Bara lägga iordning kuddarna i soffan, tar ett par minuter, inga problem. Och ta med all disk till köket. Och sen torka rent diskbänken och ställa ner all disk i maskinen. Och förbereda inför diskning av all disk jag inte orkade ta igår kväll innan jag sätter igång med dagens middag. När jag väl gör det kan jag lika gärna diska direkt, och kolla om det finns disk i ungarnas rum också. Då är jag vid kaffekokaren, så gör lite mer kaffe medan diskhon fylls upp med vatten. Plockar upp alla kläder, skor och sockar och t-shirts från golvet och soffbordet, så är det ju klart där inne. Passerar hallen på väg till tvättkorgen, så passar på att ställa i ordning alla skor, hänga upp  kläderna som ligger på golvet, lägga saker till rätta och ser plötsligt mer tvätt i hallen så då hämtar jag det. Inser att jag skulle ju gå på toa innan, går till toan men städar istället handfatet och går till köket med lite skräp. Och fortsätter diska upp disken från gårdagen. 

 
Man kan ju faktiskt också skratta åt sig själv. Som håller på såhär hela tiden. Som försöker få tiden att klaffa, och lägger energin på att städa handfatet och lägga iordning soffkuddar än gå på toaletten. - Men det är väl detta som är just duktigfällan. Att det är så fantastiskt om kuddarna ligger fint och filtarna är ihopvikta, så man kan njuta av det och det är iordning när mina barn kommer hem från skolan eller om någon skulle komma på besök. Det är ju också så skönt att göra allt detta när barnen är skolam så att man kan ägna sig åt dom utan att känna sig stressad när dom kommer hem på eftermiddagen. Så att det enda man behöver bry sig om är dom. - Men det är väl det som är duktigfällan. Att allt ska vara prydligt och iordning, att man känner en inre stress om det inte är på det viset. Som om att man skulle få banne om köksbänken inte är diskfri och avtorkad.
 
Jag ska försöka att inte göra allt på en gång. Börja dagen med kaffe och sedan välja vad jag ska göra medan det är tomt hemma o barnen är skolan, och BaraGöraDet. Och pausa. För jag får inte glömma mig själv nu, det är viktigt för framförallt mig själv men också för hela min familj. Det är viktigt att jag hittar en aktivitetsbalans så att jag kan hålla min hälsa på en hållbar nivå. Så jag kan ta hand om min lilla familj, och må bra medan jag gör det. - Duktigfällan. Att det skulle vara OK att jag mår dåligt medan jag är sjukskriven.
 
Så nu har jag satt mig ner för att dricka kaffe, och skriva. Och nu måste det bli paus så mina armar och händer orkar vidare, tömma huvudet på alla tankar och alla MÅSTEN! 
Ta en sak i taget och inte göra mer än det kroppen orkar med, sluta när kroppen och huvudet säger ifrån. Ta en paus och FAKTISKT tillåta mig att lägga mig i soffan eller i sängen för att vila lite. 
Men då kommer det dåliga samvetet smygande som om det vore nåt skamligt med att ta en paus eller att faktiskt sova en stund.
 
Puss och kram till Er alla kämpar där ute! 
ANNONS
Av Carina Söderkvist - Söndag 21 jan 21:38

Jag vill alltid göra det där lilla extra, jag vill alltid att människor runt omkring mig ska vara nöjda och glada, jag vill aldrig göra någon besviken, jag vill alltid vara perfekt och göra allt perfekt.

Men det kan jag inte och det är jag inte. Jag är inte perfekt och även om jag vet att det inte är möjligt eller ens värt att eftersträva så fylls jag med dom känslorna. 

Jag är inte tillräckligt bra, jag gör inte tillräckligt mycket här hemma, jag är inte en perfekt mamma, jag är tjock och inte alls så vältränad som jag skulle vilja vara, jag läser inte tillräckligt många böcker, jag räcker inte till helt enkelt. 

Den senaste tiden har jag mer eller mindre levt på mina energireserver. Jag har gjort mer än det jag orkar med här hemma för min familj och allt har bara snurrat i huvudet. Den tiden jag inte har tänkt på det som ska göras eller planerat för veckan har jag försökt fly undan i en ljudbok eller med favoritmusiken i öronen.

Jag har inte varit en bra mamma eller sambo. Jag har varit långsam och allt har tagit mycket längre tid än det borde, även dom simplaste vardagssysslorna.

Jag har inte mått riktigt bra nu på ett tag men jag ber inte om hjälp utan ska klara allt själv. Nu har jag kommit till en punkt där det inte går längre, jag orkar inte, jag får inte ihop någonting i vardagen längre. 

Jag har varit sjukskriven i drygt 3 år. Jag försöker hela tiden koppla bort att alla andra jobbar, har aktiviteter med barnen på eftermiddagarna, planerar middagar med vänner, har fester, renoverar, storstädar, målar om huset eller åker utomlands. Något som resulterat i dåligt samvete som nästan varit förlamande fast jag vet innerst inne att jag inte klarar av något av det just nu.

Om jag går ut på en promenad så skulle jag kunna jobba, om jag fikar med en vän skulle jag kunna ha fest. Om jag .. jaa Ni ser mönstret.

Många dagar har jag inte gjort mer än legat i soffan eller sängen. Och jag måste acceptera att det är helt okej fast det gått 3 år. 

Jag behöver inte skämmas. Jag behöver inte tro att alla dömer mig för att jag blivit sjuk av att jobba för mycket och ha tusen bollar i luften hela tiden. 

Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag just nu tänker mer på mitt eget välbefinnande än på mina barn eller min familj. Jag behöver inte det.

Men det är svårt. Jag brottas med väldigt motsägelsefulla känslor och tycker många gånger att jag är självisk och egoistisk. Vad har jag för rätt att vara hemma? Samtidigt är det en lättnad att kunna berätta, att våga erkänna att jag inte klara allt själv. Att ensam inte alltid är starkast. Just nu kämpar jag för att hitta rätt, för att kunna komma tillbaka starkare, för att må bra och hitta en balans. 


Puss och kram till Er alla kämpar där ute! 






Av Carina Söderkvist - Måndag 15 jan 21:41

Tänkte försöka beskriva vad Fibromyalgi är och hur en dag i mitt liv kan se ut .. 

Att få diagnosen Fibromyalgi tar ofta väldigt lång tid, så även för mig. Vägen till att få reda på att man faktiskt inte är frisk är krokig och kantas hela tiden av att man skickas från läkare till läkare, får värktabletter som inte fungerar och ideligen blir misstrodd och blir betraktad som någon som hittar på eller som bara vill ha värktabletter på grund av man är fast i nåt slags tablettmissbruk. Även för mig var det så här. Det tog nog lite drygt 10 år innan jag verkligen fick bekräftelse på att jag faktiskt inte hittade på.

Men oftast tar det väldigt lång tid att få diagnos fastställd. 

Värken har funnits där så långt tillbaka jag kan minnas men jag trodde att alla kände som jag, jag har alltid fått höra att det är växtvärk eller att jag inbillade mig och som ung köper man det men en dag tog det stopp. 

Min äldsta dotter var 2 månader och jag tappade henne i sängen, som tur var hade jag bara lyft henne ca 20 cm men ändå, tur det var madrass under men mina händer orkade inte hålla henne. Innan hade jag tappat mjölkpaket, kastruller och you name it, men liksom bara skrattat bort det. 

Jag är en sån person som inte erkänner i första taget att jag har ont, vilket ofta är vanligt ibland dom som har Fibromyalgi. Därför sätter man på sig en mask. Hit men inte längre säger den. Det är ofta svårt för människor att ta sig innanför den, man vill inte visa sig sårbar. Vill inte ha ont. Tillslut gör kroppen så ont att man inte sover på flera nätter. Tårarna sprutar, det hugger, skär, bränner, svider och det går inte över. Armarna kan inte växla bilen, alltså en livslevande trafikfara, grinar för minsta lilla, för att det gör ont att sitta, le, prata, röra sig. Men ingen ser. Ingen vet. Inte ens läkarna för du blir så bra på att dölja för att inte riskera att bli misstrodd. Alla undersökningar gör ont, tar kål på en. Först det ena och sen det andra. Jag har vandrat mellan många läkare som tagit prover, tryckt och klämt, vilket såklart har gjort väldigt ont. Att tårarna sprutar skiter läkaren i. Där dom tryckte kunde värken sitta i flera dagar efteråt. Vid flera tillfällen har jag inte kunnat ta mig från läkaren på egen hand. Illa illa illa. Men sant. Jag satt på en pall i köket och grät då pastan hälldes i vattnet, kunde/orkade inte ens lyfta armen för att röra i kastrullen vissa gånger. Men så tänkte jag, mina barn ska inte behöva se sin mamma så här. Bet ihop, fortsatte och fortsatte. Tillslut blev jag en arg, irriterande och besvärlig patient. Men man måste vara frisk för att vara sjuk .. 

Tillslut på begäran till min nuvarande läkare fick jag äntligen en remiss till en smärtklinik och till en specialistläkare som verkligen kan och har forskat på just Fibromyalgi/ME. En lång och hemskt smärtsam undersökning gjordes där varje tryck jag utsattes för satte hela min kropp i en slagas smärtsam vibration. Klarade inte mycket tryck på dessa sk triggerpunkter och så fick jag diagnosen Fibromyalgi. Han lärde mig mycket om sjukdomen. Aktiv som jag är och gillar träning så måste även jag inse att jag inte kan göra allt som alla andra. Lagom träning är helt ok och får mig att må lite bättre för stunden men min kropp tål inte så hård träning. Likaså att om jag inte tränar så värker min kropp sönder. Jag försöker hitta balansen, jag vet vad som är för mycket och jag har verktygen att använda mig av, inte bara medicin som får mig att bli luddig, utan tankar, träning och att acceptera. 

Jag har ofta skov som sänker mig totalt. Hade jag inte haft min familj hade jag inte klivit upp på flera dagar. Men jag måste. måste gå upp, finnas där som inget har hänt, måste klara dagen. Nätterna är värst. FAN vad ont jag har ofta. Men lagom träning gör susen. Inte bara promenader för dör mina fötter, inte en massa skump upp och ner, utan lagom träning som är skonsam för kroppen. Ska få hjälp med lite övningar av en sjukgymnast.

Blir det för mycket säger kroppen ifrån och jag får sota för det. Riktig sota. Inget jag rekommenderar. 


Så här kan en dag i mitt liv se ut .. 


Jag vaknar. Vaknar trött och stel i hela kroppen, fast jag lyckats få två timmars sömn i alla fall. Tar två Alvedon och en Ipren. Väntar. Väntar på att den värsta toppen av värk ska försvinna. Stiger upp. Jag måste och jag bestämmer att jag måste göra det nu!

Duschar jättevarmt. Det hjälper. För stunden. Klär mig och plockar fram frukost. Matlust? Nej, värken finns där. Men jag bestämmer att jag måste äta ändå. Vet att snart blir det något bättre, snart.

Efter ca en och en halvtimme har jag kommit igång någorlunda. Kroppen skriker efter att få vila i horisontalläge. Då känns det som bäst. Jag bestämmer att den inte får sin vilja igenom, inte den här gången. 

Jag måste uträtta ärenden så vi har mat på bordet. Jag vill ut, det var så länge sen. 

Ett tag på förmiddagen känns det ganska ok. Vid tvåtiden varje dag bränner tårarna. Jag bestämmer att jag inte gråta, inte just nu.

Att jag ska klara min dag som alla andra. Räknar ner tills jag kan komma hem och bara få ha ont utan att någon ser. Jag bestämmer att jag måste laga mat. Fötterna och ryggen skriker av smärtan men jag bestämmer att det är viktigt för mig och min familj att äta tillsammans. Vi äter, men dom ser att jag är plågad, jag bestämmer att det inte är så farligt, att jag orkar några timmar till. 

Kryper ner i sängen under värmefilten och känner hur värmen sprider sig och hur kroppen åter känns lite bättre. Ligger länge under filten och har den bästa stunden på hela dagen. Precis som andra. Jag har klarat ännu en dag och undrar om jag inte inbillat mig att det gjort så ont? jag bestämmer att så är fallet och kliver upp ur sängen. Tar på mig kläder. Tänker att nu kan jag städa lite. Börjar, men orkar inte stå. Ryggen och fötterna skriker igen. Jag bestämmer igen att det måste gå. Jag vill ha rent och fint. Jag vill kunna bjuda mina vänner på fika. Jag vill vara som jag alltid varit. Den som fixar och grejar och alltid är glad! Jag bestämmer att det går. En liten stund. Jag kan sova sedan. I alla fall några timmar. Jag vaknar igen. Tar två Alvedon och en Ipren. Jag bestämmer att jag ska klara ytterligare en dag. 

För jag bestämmer! 


Puss och kram på Er alla kämpar där ute! 





















Av Carina Söderkvist - Tisdag 9 jan 22:23

Jag hör inte av mig till andra.

Jag tycker det är jättejobbigt att prata i telefonen eller att börja konversationer med främlingar. Jag är till och med rädd för att skicka meddelanden till vissa vänner och verka för insatt i deras liv. Rädd för att bli en irriterande person som stör när jag orkar bry mig. Så jag raderar meddelanden istället. Jag väntar för länge med att svara tillbaka. Jag visar inte att jag bryr mig. Men jag bryr mig mer än folk anar. Jag bryr mig så mycket att det gör ont. 

Jag kan verkar snobbig eftersom jag har svårt att prata och tvinga fram ett leende. Men jag försöker inte vara en idiot, jag försöker bara överleva eftersom sociala situationer är en krigszon för mig. Dom får mig att rodna, svettas och andas tungt.

Det är därför jag har svårt att kolla folk i ögonen hela tiden under en konversation, jag kollar på deras läppar, på väggen bakom dom eller ner på min mobil. Detta får mig att se ut som jag inte bryr mig ett dugg om vad dom har att säga, men att undvika deras blickar är bara en krycka för mig. Jag lyssnar mer än dom kan ana. Suger verkligen in varje ord. 

Jag har blivit sämre på att samtala, jag hoppar inte längre in o konversationer, jag är tyst i grupper, dom andra antar säkert att jag bara sitter där och dömer varje ord som lämnar deras mun  fast jag i verkligheten beundras över hur lätt dom kommunicerar.

Hur naturligt det är för dom. Hur mänskliga dom är och hur trasig jag är.

Dom inser inte att jag har ont, att värken tar över varje del av kroppen och hjärndimman som gör mig trött men ingen ser det för jag döljer det så bra eller så har jag tagit tabletter innan/i förebyggande syfte.

Ibland föreställer jag mig hur pinsam jag kommer vara, social baksmälla får en att säga konstiga saker eller upplever ett akut behov av att dra mig undan. Min energi tar helt enkelt slut och omslaget från Okej till Odräglig tillvaro går väldigt snabbt.

I hemlighet oroar jag mig över hur jag ser ut, vad jag kommer säga om några sekunder eller varför personen på andra sidan rummet stirrar på mig så där konstigt. 

Om jag behöver lugna ner mig så flyr jag till toaletten eller något annat enskilt ställe för att andas och kanske skvätta lite vatten i ansiktet för att sedan gå tillbaka som om allt är bra. Men allt är inte bra. 

Allt det här får mig att känna mig som en idiot fast jag egentligen bara är någon som försöker klara sig genom dagen.


Puss o kram till Er alla kämpar där ute! 







Av Carina Söderkvist - Fredag 5 jan 23:05

Vissa dagar så känner jag mig helt normal, vissa riktigt bra stunder så känner jag mig frisk.

Eller rättare sagt, jag vill nog innerst inne vara frisk. Det är som stunderna, speciellt då jag gör något som betyder mycket för mig, som gör att jag förtränger att jag är sjuk för en kort stund.

Det behöver inte vara så märkvärdigt i andras ögon, som att fara iväg och göra något utanför hemmet, är ofta en stor bedrift för mig. Det är en stor kraftansträngning för hela min kropp, ända ner från fotsulorna upp till hjärnan och sortera alla synintryck.

Vi har besök just nu sen dagarna innan jul, ena dottern har sin pojkvän här från Göteborg, egentligen är inte besök så ansträngande men redan innan grundlade jag nog kroppens reaktion som späddes på idag.

Tabletter och värkmedicin har tagits i förebyggande syfte och humöret har varit på topp. Jag har ignorerat alla varningstecken såsom ökad värk, domningar, yrsel, illamående och ont i magen. Jag har "dopat" mig mera för att dra ut på det oundvikliga bakslaget, bara för att få njuta av att få känna mig normal, bara att få känna mig som en normal mamma och göra sånt som en vanlig familj gör.

Inte så klokt, det vet jag men vissa gånger låter jag hjärtat styra istället för huvudet och kroppen. Eller lättare sagt så är det klokt för tillfället, jag behöver det. Det är viktigt för mig.

En liten tripp till köpcentret för att uträtta några nödvändiga ärenden var det som tog all min energi idag.

 

Jag vet så väl att bakslaget kommer men jag är nog lite dumdristigt hoppfull varje gång, att "kanske ändå inte, kanske klarar jag mig den här gången" och så mer tabletter i kroppen för att skjuta upp det oundvikliga i förhoppning om att få sova bort det.

Illamående och yrsel är inga bra tecken men som vanligt så slår jag bort det fast jag är jättetrött, men när jag väl lyckas somna varar det inte länge utan vaknar efter ungefär 1 timme va att värken spelar flipperspel i hela kroppen.

Så har min trogna följeslagare, min sjukdom, Fibromyalgi. återigen fått bevisa sin makt över min kropp och mitt liv.

Jag kommer inte ihåg när jag sov en hel natt utan molvärk, illamående, yrsel, smärta som hoppar runt bland leder och muskler, domningar i armar, ben o läppar och mjölksyran som pyr i musklerna, samtidigt som den förebyggande värkmedicinen ska trappas ut.

Efter ett bakslag är det bara att ta det lugnt, det är hemmaplan som gäller, inga utsvävningar eller något annat, det är nu min kropp helt tar över. Det är bara att gilla läget och ta sig igenom bakslaget.

Ja så ser ni vad några timmars shoppande kan göra då man lever med Fibromyalgi men så har jag också fått några värdefulla timmar med de mina, vilket betyder allra mest.

Jag skriver inte om min sjukdom för att få medlidande utan jag vill förmedla hur det är att leva med en dold sjukdom som inte syns utåt, men som känns, som gör ont, som begränsar livet och som så många människor lever med.

Så jag vill gärna att alla tänker en gång extra på hur många det finns där ute i livet som kan gå med en otroligt jobbig sjukdom utan att det syns utanpå. Det finns många sjukdomar eller funktionsnedsättningar som är osynliga för andra. Ibland, som det är för mig, att folk kanske ser eller träffar mig då jag är, som idag, på gallerian några timmar eller då jag är iväg för att träffa någon, eftersom jag har förutsättning för det just då pga. av förebyggande av värkmedicin. Men ingen ser mig på natten efter då jag mår skit och sotar för det jag gjort tidigare på dagen.

Sedan är det ju så, i alla fall för mig, "att även om insidan gör ont och värker, så kan jag ändå le och vara positiv", vilket såklart också döljer hur kroppen mår men som ändå gör livet roligare för alla. Ingen mår ju bättre av att jag sitter och talar om vad det gör ont hela tiden.

Jag har nyligen blivit diagnostiserad med Fibromyalgi och även om jag har läst otroligt mycket om det så har jag väldigt mycket kvar att lära, men förhoppningsvis kommer jag lära mig att leva med den här sjukdomen och lära mig hur jag ska hantera den och bakslagen som kommer med dom "roligare" dagarna. 

 

Puss och kram till Er alla kämpar där ute! 

Av Carina Söderkvist - 18 december 2017 00:26

Fibromyalgi denna ständiga objudna gäst som tar sig alla friheter den kan. Att leva detta liv är en tuff utmaning varje dag då man inte kan påverka sitt liv alls vissa dagar. Sjukdomen är osynlig för många i omgivningen. Kanske den närmaste familjen lär sig att se när det är som mest plågsamt. Vi med fibromyalgi blir experter på att hålla skenet uppe och inte visa hur ont vi faktiskt har och hur trötta vi är i både kroppen och själen. Ofta går den i skov med sämre och bättre dagar och perioder men att vara helt smärtfi brukar inte förekomma. Vi blir ofta misstrodda, förolämpade och hånade av okunniga människor som inte har en aning om att vi lever ett liv som innebär ett hårt kroppsligt arbete varje dag.
Ingen som inte upplevt det kan förstå hur det är att leva så här. Vi får kämpa med myndigheter och arbetsgivare mm. Många av oss kan inte fortsätta arbeta p.g.a den ovissa dagsformen som fibromyalgi för med sig. Vem vill ha en anställd som kanske vissa dagar måste ta många pauser för att klara sin dag, eller kanske inte ens orkar komma till jobbet varje dag? Många tror vi är lata, arbetsskygga och bekväma. Men då ska jag berätta att det faktiskt är tvärtom, vi som drabbas är oftast väldigt flitiga och har slitit, jobbat och varit ALLA till lags i hela vårt friska liv. Vi har svårt att dra ner på tempot och släppa kontrollen även när kroppen skriker STOPP gång på gång. Vi är rädda för att inte räcka till för allt och alla. Vi vill så mycket mer än vi klarar och trotsar kroppen med ökad värk och trötthet som följd.
Vi drabbas ofta av psykiska besvär p.g.a att inte klara av att göra det vi vill. Och att ständigt gå med en influensa liknande känsla i kroppen är inte heller psykiskt upplyftande direkt. Att känna sig som 80 år och samtidigt se att de som är 80 år orkar mer än man själv gör är också en stor sorg att ständigt bära. Att byta ett aktivt liv mot ett som förtidspensionär är också ett liv som blir så olikt det man både tänkt sig och hoppats på. Men vi människor är tack och lov anpassningsbara och man lär sig att acceptera livet som det är även om det tar lång tid att vänja sig, det går det lovar jag med tiden.

 

Men de såren läker ändå inte tiden helt och fullt tyvärr. Tänk att vakna på morgonen ibland och känna att kroppen inte går att lyfta från madrassen, det är som om något trycker den tillbaka med full kraft. Sen är det någon som hängt stora tyngder över kroppen som gör att man inte orkar slänga benen över sängkanten utan att det smärtar något fruktansvärt. Samtidigt är huvudet så tungt och borta så man börjar undra om man är medvetslös eller vaken. Tröttheten drar i kroppen fast man precis sovit en hel natt( nästan ). Hur ska man i ett sådant läge orka ta sig till ett arbete?? Inte många klarar det fast de förstår inte försäkringskassa och arbetsgivare m.fl. 
Människor som man möter ute skulle aldrig tro dig om du berättade, för det som inte syns finns heller inte för många. Och det är det som är så svårt att bli trodd, att slippa strida och kämpa för sina rättigheter fast man egentligen inte har krafter för att orka med en vanlig dag. Tänk om fibromyalgisjuka kunde slippa dessa strider och få lite lugn och ro omkring sig istället. Stress är nämligen också en sak som påverkar sjukdomen negativt. Vi har sämre stresstålighet och blir sämre av stress. Själv klarar jag ingen stress utan hjärtklappning, sprängade värk och trötthet som gör att jag skulle kunna somna stående. Sådant tänker ingen på när de ska göra alla dessa utredningar på oss och  försöka få oss att tro att allt sitter i huvudet.  Om det bara satt där skulle vara bra för då kanske värken skulle bli bra så man kunde kasta värktabletterna. Men det gör inte det och värken känns även om jag gör roliga saker. Då skulle hjärnan registrera " ROLIGT" ingen smärta , men konstigt nog blir smärtan inte ett dugg bättre. Sen kommer efterfesten då av det roliga eller? Kroppen fullkomligt slut och värre än vanligt efter det roliga som man gjort och faktiskt måste göra ibland för att överleva. Man betalar ett högt pris för att göra något kul.....men det får det vara värt helt klart men det är inte bara att göra det som friska människor gör utan att ens märka av dagen / dagarna efteråt. 

Jag blir nästan rädd för mig själv ibland när jag märker att närminnet sviktar. Hur många gånger har jag inte trott att jag är på väg att bli dement. Men jag vet att man kan drabbas av det här när man har fibromyalgi. Men TANKEN är ändå skrämmande när det sker, kunde det inte räcka ändå? Ska myndigheterna få rätt när de tror det sitter i huvudet på oss ? NEJ!!! De ska de inte, för det är bara en liten del av allt som påverkar våra tankar och minnet. Resten sprider ut sig på andra delar av kroppen som inte syns eller märks utan som vi har i det tysta och brottas med varje dag. 

 

Kråppsklåda är en sådan odåga som kan göra mig fullkomligt galen, men vem skulle inte bli det ??? När det kliar så det känns som att det skulle vara skönt att dra av sig skinnet och lägga det någonstans tills anfallet är över. Då åker alla tänkbara kliredskap fram, allt som går att hitta duger. En galge brukar vara bra för den kommer åt ställena på ryggen som inte går att nå annars. Duschklåda är också ett gissel, då måste det finnas en bastu i närheten för det lindrar. Eller ett varmt bad i badkaret och då talar jag om VARMT, det måste vara väldigt hett för att det ska hjälpa. Men bara en dusch rätt upp och ner är inte att tänka på om skinnet ska vara kvar på kroppen efteråt. Så hur planerar man detta överallt? Det går inte utan då får man ta klådan hur tufft det än är. Sen ser man ut som en katt som varit i slagsmål på hela kroppen, och skinnet som redan är ömt och har svårt att klara av viss beröring utan klåda.
Magen är ett kapitel för sig den också. Från ena stunden till den andra kan den förändra helt från mormal till hård eller lös. Detta medför att det är bra att vara nära en toalett hela tiden, särskilt om den snabbt ändrar sig till det senaste alternativet. Men vem har med sig en toalett? Så det betyder full kris ibland om man inte befinner sig hemma. Ett stressmoment i sig som vi helst ska slippa för att inte trigga igång stressdelen som sätter hela kroppn i gungning.

 

Hjärtklappning är nog en av de symtom som åtminstone jag tycker är en av de jobbigare, för de slutar ju nästan aldrig när det väl börjar. Det går heller inte att tänka bort för det känns tydligt och skapar i sin tur stress och sen ökad hjärtklappning som följd. Man ska ju alltid kolla upp hjärtat ifall det är något annat och inte hör till fibromyalgin. Med ett EKG ser ju läkaren snabbt om det ser normalt ut eller ej.
Finns det något bot? Nej än så länge finns det inget som de kan ge för att bota fibromyalgi. Men det finns lite tips för att lindra det. Nu är även det väldigt individuellt och det som är bra för någon kanske inte alls funkar för någon annan. Så man måste alltså pröva sig fram och hitta sina egna små guldkorn som känns bäst för var och en. Här under skriver jag några som funkar på mig och som jag använder mig av. OBS!, att de kanske inte funkar på dig men det kan vara värt att prova.

* Motion..promenader,crosstrainer,easyline( en skonsam form av styrketräning med endast luftmotstånd som tyngder. Passar alla åldrar och även vid olika sjukdomar). Easylinen ger heller ingen träningsvärk som  ju är bra för oss som redan har smärta.

* Varma bad gärna bubbelbad om man är på ett badhus som har det. Men även ett varmt bad hemma med lite skum och olja i är härligt och smärtlindrande.

* Vila och täta korta pauser. Att köra på som vi ofta vill är rena giftet för fibromyalgi. En kort paus ger både kroppen och själen en liten stund att ladda om batterierna och orka fortsätta med det man gör en stund till. Sätta sig och öva magandning är en metod som hjälper till att få ner kroppen i varv. Eller lägga sig och slappna av 10 min ger också ny energi att orka lite till.

* INTE stressa.....stress är som godis för fibromyalgi och triggar igång hela systemet. Om det går att försöka ge allt sin tid även om det innebär att det kanske inte blir färdigt med en gång så sparar man faktiskt onödigt lidande på det.

Tänk vad många gånger jag sökte läkarvård för att jag trott  jag gick omkring med influensa eller ett kraftigt virus i kroppen. Men alltid samma provsvar... normala förhållande. Det är inte svårt att misstro läkarna och undra om de missat något när man känner sig dålig och aldrig känner att det går över. Nu är det ju bevisat att även det är ett av symptomen som man kan ha av fibromyalgi. Det svåra är att veta när man får en influensa eller annan virus om det hänger på fibromyalgi eller någonting annat. Det är också svårt ibland och veta om jag ska våga träna eller om det bara är det som hör till fibromyalgin eller inte. Det är inte farligt att träna om det inte är en virus som spökar, snarare tvärtom så blir åtminstone jag ofta bättre efter träningen. Inte konstigt att det blir snurrigt i huvudet ibland.

Att känna sig stel på morgonen är ett vanligt symtom vid fibromyalgi. Fast stelhet kan kännas även om man suttit länge och reser sig upp. Ibland kan det riktigt låsa sig och vara svårt att få igång musklerna, det brukar i regel släppa lite när man rör på sig. Att sitta kvar en stund och väcka kroppen brukar fungera skapligt i alla fall för mig. Det är faktiskt överhuvudtaget bättre för en kropp med fibromyalgi att vara i lite rörelse än att sitta still har jag märkt.
Jag blir alltid sämre när jag inte får tillfälle att röra mig av olika skäl.

Många av oss känner oss svullna i kroppen utan att det syns någon svullnad. Det är ganska jobbigt att försöka förklara den känslan eftersom den ändå inte syns för omgivningen. Men ibland känns det som fingrarna är som prinskorvar och det sticker och domnar i dem. Även andra kroppsdelar kan kännas så och det är väldigt obehagligt, men tack och lov inte farligt. Man blir också lätt fumlig och tappar saker. Att hålla i en vanlig synål och försöka sy är för min del nästan omöjligt. Fingrarna somnar och det går inte att känna nålen och därmed blir det helt omöjligt att kunna sy. Samma med virknålar och stickor eller hålla länge i en penna. Jag har även problem att hålla i större saker som bärbara telefoner och mobiler en längre stund.

Det är mycket upprörande att alla inte tar dessa symtom på allvar. Hur tror folk och myndigheter att vi ska klara ett heltidsjobb med den här sjukdomen ? De saknar helt fantasi och empati det har man ju märkt. Ingen med fibromyalgi är nog en människa som inte vill kunna jobba om den kunde. Det är djupt tragiskt att vi behandlas som något som katten släpat in. De fattar inte att det redan är en djup sorg att drabbas och få livet förändrat som det redan är. Och att vi också egentligen är väldigt ambitiösa människor i grunden, och att det många gånger är orsaken till att just vi fått sjukdomen. Jag hoppas det snart blir en ändring i Sverige och att det inte längre är en skam att bli sjuk utan något som kan drabba alla när, var och hur som helst. Och vem man än är.

Ett annat hån mot oss med fibromyalgi är att sjukdomen länge kallades SVBK ( sveda - värk och brännkärring ) och faktiskt fortfarande skrivs i journaler av vissa läkare. Det blev väl lite bättre förståelse när det bevisades att även män och t.o.m barn kan drabbas. Men det är så förnedrande att någon överhuvudtaget kan komma på ett sådant namn på en sjukdom som ger så mycket lidande och sorg att drabbas av. Det räcker gott och väl med allt annat som vi ska behöva genomlida för att tas på allvar. 

Vad kan man då göra själv för att förbättra sin sjukdom? Det är faktiskt helt individuellt och går inte att säga för det måste var och en pröva själv. Det vi alla har gemensamt är nog att vi måste göra saker i vår egen takt och hitta vägar som känns bra för just mig. För min egen del har jag märkt att träning ger smärtlindring om den är skonsam. Jag använder mig av crosstrainer, trappmaskin och lättare vikter på gymmet. Hemma blir det mycket promenader. Det blir mer smärtlindring av detta och jag blir mjukare och rörligare i leder och muskler. Däremot att städa, putsa fönster eller hänga tvätt gör mig helt mörbultad och kroppen skriker efteråt. Jag kan ha ont flera dagar efter sådana aktiviteter. Ett skönt varmt bad, massage ( försiktig ) och avslappningsövningar är en skön känsla för kroppen. Mindfulness är bra övningar att lära sig. Det är svårt att hitta rätt och det gäller att öva sig på det. Jag jobbar på det hela tiden att styra tankarna och hitta nuet.

 

Är livet bara dåligt när man fått diagnosen fibromyalgi ? Nej självklart inte måste jag säga, för mycket är faktiskt hur vi hanterar det. Det är en stor sorg " självklart " att få en diagnos och veta att det inte finns något konkret att bota den med. Något som ska förfölja mig resten av livet. Men som alla andra sorger i livet bleknar även den här sorgen och livet måste ju som sagt gå vidare. Det är ju inte att man känner glädje över smärtan men livet kan inte styras av bara den för då blir man nog tokig till slut tror jag. Man måste finna saker som ger livet glädje och mening, annars orkar man inte så är det tyvärr. Smärtan och sjukdomen finns hela tiden men det finns så mycket mer som man får försöka finna om man inte redan hittat det. 

 

Punksmärta är en vanlig typ av smärta vid fibromyalgi. Jag kan få hiskeligt ont på en viss punkt var som helst på kroppen som kan ila, mola eller bränna. Ibland bara en kort stund och ibland längre perioder. Kan vara i vilken kroppsdel som helst. Det går ju inte att göra så mycket åt den smärtan för den är så oförsägbar med sitt flyttande hit och dit. Men den kan göra fruktansvärt ont ibland så tårarna nästan kommer. Vi med fibromyalgi får lära oss leva med dessa konstiga smärtupplevelser och anpassa livet runt omkring efter det. Lite jobbigt när de dyker upp när man inte vill att det ska synas eller märkas att det gör ont. Men folk får väl lära sig anpassa sig efter oss och smärtan för det är svårt för oss att kunna anpassa oss till dem tyvärr.

 

Alla har väl gått barfota i småsten någon gång eller gått långt i fel skor så det värker något fruktansvärt under fötterna? Så har en del Fibromyalgiker det ofta. Jag har periodvis fått gå med kryckor ute för att kunna förflytta mig. Men kryckor gör armarna ömma då det blir extra belastning på dem. Så alternativet har blivit att inte gå mer än nödvändigt under dessa skov. Och utan rörelse stelnar musklerna till och värker för det. Så vad gör man? T.o.m en mjuk matta får kroppen att flyga i taket när man går när det är ett skov. Men även det är svårt att bevisa för omgivningen för det syns ju inget synligt utanpå fötterna. Och spela när man går kan väl alla eller? Det är tråkigt att ständigt behöva bevisa sin smärta, visst finns de de som spelar sjuka i samhället. Men jag tror de är väldigt få.....men de skadar ryktet för alla oss som verkligen har äkta smärta att tampas med. Sen finns det ingen som med säkerhet kan avgöra vem som har ont eller inte....så man ska aldrig döma någon.

 

Fumlighet är också ett vanligt tillhörande symtom. Tänk vad saker som åkt i golvet hemma hos mig, tråkigt när det går sönder något man inte vill ska gå sönder. Att saker glider ur händerna känns pinsamt ibland om det sker hos andra eller tex i affären. Glasburkar brukar vara ett skräckcenarie som bara inte får ske....är det då också ett smetigt innehåll i blir det bara för mycket. Men det kan var vad som helst som faller. Jag tar inte i fler saker än nödvändigt ute i fall att. Finmotoriken försämras också genom den här fumligheten. Ibland kan jag skratta åt eländet men ibland vill jag helst gråta över min fumlighet.

 

Förståelse är mycket viktigt att få, det gör vardagen betydligt enklare. Att vänner och familj är insatta i hur sjukdomen fungerar. Det händer ju tyvärr att vissa planeringar blir uppskjutna på framtiden för kroppen orkar helt enkelt inte. För precis när det roliga ska börja som man väntat på så bestämmer sig fibromyalgin för att gå in i ett " skov ". Jag har en mycket fin och tålmodig familj och goa vänner som förstår som tur är.....det går att skjuta upp saker.....och kanske göra något mindre ansträngande. Visst kommer alltid det dåliga samvetet men samtidigt har inte de roligt om jag har så ont att jag inte kan delta. Jag försöker alltid gottgöra familjen och göra saker som är kul när det är mindre jobbiga dagar. Priset kommer alltid ändå efteråt, men då har både jag och de haft trevligt. Som tur är är värme och sommar min årstid....det är oftast då vi gör saker. Men allt som frestar på känns ändå.

Men det är ett måste att trotsa smärtan ibland annars vore det för trist. Jag är positiv och glad för det mesta även om smärtan river runt i mig. Det har jag lärt mig att bli, den ska inte få ta över mitt liv mer än den gjort. Och även för de runt omkring mig blir ju livet roligare än om jag bara var bitter. Livet blev så här, det finns inget jag kan göra åt det. Men jag kan själv bestämma om det ska fortsätta vara ett liv eller inte. Jag valde att ha ett liv. Och när man väl kommit dit och sorgearbetet släppt över ödet så blir man ganska harmonisk och glad. Det finns " massor " att leva för som är viktiga. De är det man får lägga fokus på och försöka släppa det andra. Självklart kommer sorgedagar och dem måste man få ha, men de är som tur är färre än de bra dagarna.

 

Väderkänslighet är det många med fibromyalgi som är. Kyla och blåst är det värsta tycker jag för min personliga del. Blåsten är hemsk för den går in i kroppen som om det var där det blåste och flyttade runt alla muskler och leder. Många har även ont av värmen, men jag själv mår som bäst i kroppen under sommaren, det får givetvis inte vara för hett och kvalmigt. Men över lag är kroppen minst öm när det är en fin och lagom varm sommardag.

 

Vänner är viktigt att ha för alla, för oss är det viktigast att ha vänner som förstår. Hellre några få vänner som förstår än en massa som inte gör det. För egen del har jag rensat en hel del bland mina tidigare vänner. Jag vill inte ha medlidande men förståelse....och de vännerna är betydelsefullare än någonsin. De andra " energitjuvarna " orkar jag helt enkelt inte med. Det är svårt att rensa men nödvändigt för sitt eget välmående. Äkta vänner förstår och accepterar att livet blir lite annorlunda när vi ska umgås än det var förut. Det krävs mer planering och inte för stora projekt mm. Men framför allt att det kan variera, en gång kan jag orka mer för att nästa bli helt slut av samma sak. Det betyder inte att jag inte har trevligt, det har jag ofta och ibland trotsar jag smärtan för vissa saker som inte går att flytta eller ändra på. Men då blir det en tid efter som blir hemsk....men ibland är det faktiskt värt även det. Det beror helt på vad det är. 

Diagnosen är viktig att få av många olika skäl, dels för att slippa undra vad som är fel i kroppen. Men också för att bli trodd och tagen på allvar. Tänk vad många år av oro och lidande jag kämpade med innan jag fick min diagnos fastställd. När man mår så illa och har så många kroppsliga symtom så är det inte lätt att undvika tro att man är allvarligt sjuk. Nu är jag kroniskt sjuk men vet åtminstone vad jag lider av och kan släppa oron. 

Hörselgångseksem är också en åkomma som vi med fibromyalgi har lättare för att drabbas av. Det får jag då och då och det kliar bedrövligt. Men med örondroppar som läkaren skriver ut kan det lugna sig på några dagar. Ibland blir det dock en inflammation i hörselgången och då tar det lite längre tid att bli av med den. Men fetvadd i öronen vid duschning är att rekommendera då schampo förvärrar både eksemen och inflammationen. Och även på natten om man använder örondropparna då det ger en gul missfärgning på örngottet som inte går bort i tvätten ..

Av Carina Söderkvist - 13 december 2017 22:04

Jag har Fibromyalgi. Ni vet, den där sjukdomen som inte finns. Den sjukdomen som lata hittar på .. Men jag kan lova att den finns. Jag har den och många med mig. Många vet inte vad det är och dom flesta tror att det innebär att man har lite ont. Fibromyalgi gör att man har ont. Hela tiden. Överallt. Smärtan ändrar sig från dag till dag och från ställe till ställe. Ena dagen har man ont i benen och nästa har man extrem värk i nacken. Men det gör alltid ont. Men fibro är mer än att ha ont. Det är så mycket mer symptom som man har pga den här diagnosen. Jag har ryckningar i kroppen och kramper i musklerna. Vilket gör väldigt ont och även är jobbigt i sociala sammanhang. Mina händer och fötter sticker och domnar ofta. Det är svårt att hålla balansen då yrsel och illamående kommer med värken och ibland har jag även svårt att hålla i saker.

Jag är ständigt trött. Om det beror på att det tar mycket på kropp och själ att alltid ha ont eller för att man har en störd nattsömn vet jag egentligen inte. Antagligen är det en kombination av båda. Denna trötthet gör att både minne och koncentration störs. Jag har svårt att komma ihåg vad jag ska göra och vad människor har sagt till mig. Läsa böcker och längre blogginlägg är väldigt svårt. Jag får läsa om och om igen.

Jag har svårt för ljud och ljus. För starkt ljus eller för höga ljud gör väldigt ont. Jag är känslig för kyla och stress. Det förvärrar min värk väldigt mycket. Sen har vi beröring. Den kan många gånger göra väldigt ont. Som om jag vore fylld av blåmärken. Bara en smekning kan göra ont. Att ha kläder eller täcke på nätterna kan göra mig illa. Så illa är det inte alltid för mig. Men det händer då och då.

På morgonen brukar det vara värst. Då är jag så stel i mina leder att jag har svårt att ställa mig upp. Det kan ta upp till två timmar innan jag kan ta mig upp och röra mig ordentligt. Det händer att jag ibland får nästan krypa till toaletten vissa morgnar för att hinna få barnen till skolan i tid.

Förutom det här tappar jag ofta ord när jag pratar, har något nedsatt immunförsvar och har något som kallas IBM (irriterad tarm).

Den här sjukdomen påverkar mycket i livet. Det försvårar vanliga, enkla sysslor. Men den går att leva med. Man lär sig sina gränser. Jag har nyss fått diagnosen så jag har mycket att lära än, jag har lång väg kvar men jag är på god väg. Jag lär mig varje dag.

Tyvärr är det en vanlig sjukdom bland kvinnor. Alltså är den lågt prioriterad inom sjukvården och dom flesta läkarna behandlar en väldigt illa när dom ser vilken diagnos man har, men läkaren på Gottfrieskliniken var helt underbar.

Det forskas inte speciellt mycket på den här diagnosen och därför finns ingen riktig anledning till den och inte heller någon bot eller ens bättring. Man kan äta värktabletter men enligt läkaren jag träffade med smärtspecialitet är det ungefär 10% som får hjälp av värktabletter och då minskar smärtan med max 20%. Knappast värt att ta dom med alla biverkningar. Man får helt enkelt lära sig att leva sitt liv ändå. Göra det bästa av det och lära känna sin kropp och acceptera sina begränsningar.


Puss och kram till Er alla Fighters där ute!


Presentation


Hej! Välkommen till min blogg där jag skriver om livet här o nu!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Omröstning

Vilka vinner valet nästa år?
 Socialdemokraterna
 Sverigedemokraterna
 Moderaterna
 Vänsterpartiet
 Miljöpartiet
 Centerpartiet
 Kristdemokraterna
 Liberalerna
 Annat ( lämna gärna en kommentar om det )

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ 100procentfighter med Blogkeen
Följ 100procentfighter med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se